KRÖNIKA: Är idrott glädje och gemenskap - eller social utslagning? - Stockholms Idrottsförbund
Hoppa till sidans innehåll

KRÖNIKA: Är idrott glädje och gemenskap - eller social utslagning?


Idrott är glädje och gemenskap, alla kan vara med i idrottsfamiljen och det är en livsstil för nästan 3 miljoner människor som på något sätt är aktiva i svensk idrott. Lyckade försök och mindre lyckade, i idrotten kan och får vi träna upp förmågor vi inte ens visste vi hade. Vi får uppleva spänning och nervositet som sedan går över till avslappnat häng med andra idrottstokar. Vi får vänner för livet. När själva idrottandet minskar, stannar vi kvar i gemenskapen som ledare, tränare, domare, caféansvarig och massa andra viktiga roller som fylls av oss idrottsälskande människor - Svensk idrott - världens bästa! 

Vad är det då som gör att barn fortfarande riskerar att inte få ta del av idrottens glädje och gemenskap utan tvärtom det motsatta? Är det för att vuxna inte har koll på värdegrunden? Är barnens idrott för några få utvalda med fysiska förutsättningar, som är "värda" att satsa på? Vi ska utveckla barn och unga i demokrati och delaktighet, men tränar vi istället barn på att acceptera social utslagning?

De barn som fick en plats lämnar ofta tyvärr idrotten för tidigt för att de blir utbrända, skadade och mätta på idrottens utmaningar. Detta sker långt innan vuxenålder uppnåtts då de förväntade guldmedaljer skulle ha levererats, vilket som just är motiveringen till att selektera ut talanger bland barn. Är det att jobba enligt värdegrunden? Eller ska vi mer prata om att vi har missat vårt uppdrag? Vad står det egentligen i Idrotten Vill? 

Men vad menar idrotten egentligen med värderingar? Så här säger Svensk idrotts vision och värdegrundVärdegrunden har rubrikerna: Glädje och gemenskap, Demokrati och delaktighet, Allas rätt att vara med samt Rent spel.

Många föreningar använder ord och uttryck som - "vi ska arbeta med vår värdegrund". Om du känner dig träffad finns ett helt paket med "Värdefullt" material för de föreningar som vill ta tag i frågan om värdegrund. 

Vem har egentligen ansvaret för värdegrunden?
Värdegrunden bollas runt som en het potatis och det är alltid "någon annan" som ska "ta tag i frågan och arbeta med värdegrunden". Föräldrar vänder sig till tränare och ledare, som vänder sig till föreningar, som vänder sig till specialidrottsförbundet i distriktet, som i sin tur vänder sig till specialförbundet på nationell nivå som kastar tillbaka frågan till SDF och föreningar. Men vem är då denna "någon" som ska ta tag i frågan? Svaret är att vi alla, hela tiden, har ansvaret för värdegrunden. 

Värdegrunden visar vad vi tycker är värdefullt med barn och barndomen. För barnen är vuxnas förståelse för värdegrunden avgörande för att de ska känna sig värdefulla eller värdelösa. Hur de upplever sig i själva i idrotten, hur vuxna bemöter dem, är avgörande för om de ska känna att de duger och har rätt att utvecklas i sin takt och slippa jämföras med andra barn. Därför är värdegrunden viktigare än något annat när det är barn som idrottar. Idrottens mål är att alla barn ska kunna säga:

När jag idrottar, leker jag med mina kompisar.
Jag får vara med och säga vad jag tycker
Jag får tävla och lära mig något varje dag
Jag vill fortsätta idrotta hela livet 

Helen Alpstig

Uppdaterad: 07 JUN 2016 16:06
Skribent: Helen Alpstig

facebook_icon